Vevaxelgivaren registrerar vevaxelns position med hjälp av ett på vevaxeln fastskruvat givarhjul med olika ursparningar. Den arbetar efter halleffekten.
Den behövs för att låsa upp den fullsekventiella insprutningen (insprutning för varje cylinder enskilt optimalt i förhållande till tändningstidpunkten).
Via en permanent magnet i sensorn alstras ett magnetfält. I detta magnetfält sitter en ledare som genomströmmas av ström. I denna ledare uppstår lodrätt till strömmen och lodrätt till magnetfältet en elektrisk spänning, vilken är beroende av magnetfältets styrka. Genom det på sensorn förbiroterande vevaxelgivarhjulet med ursparningar förändras magnetfältet i sensorn. Via spänningen från sensorn kan givarhjulets kuggar och luckor identifieras.
Givarhjulets omkrets är uppdelad i 60 likadana kuggar. Ju kortare de därmed alstrade signalimpulserna i vevaxelgivaren är, desto högre är varvtalet som identifierar motorstyrningen.
För synkroniseringen av insprutningen och tändningen måste kolvens exakta position måste vara känd. Därför finns det en större glugg med två kuggars längd på givarhjulet.
Antalet kuggar mellan förekomsten av två gluggar övervakas kontinuerligt. Kamaxelgivarnas signaler jämförs även med vevaxelgivarens signal och dessa måste ligga inom föreskrivna gränser.